kokar te mitt i natten och fryser så outhärdigt i mitt pyttelilla rum i en lägenhet där jag egentligen aldrig trivts i. läste sandra beijers blogg och fick för mig att jag ville skrivit något igen, bara få ut några ord om allting och ingenting och vara nöjd över det. men jag skriver inte längre, jag målar inte, tar inga bilder, jag sjunger knappt längre och drömmer inte om framtiden. bara mardömmar på nätterna, de nätter jag faktiskt sover. men allting rullar på i vanlig ordning, men jag fäster inget engagemang kring något egentligen. likgiltighet kännetecknar denna höst, en oerhört skön känsla och samtidigt så tragisk. betraktar mig själv i spegeln, genom mina bruna färglinser som jag haft i ett år nu, tänker att allt ändå är fejk och att jag inte vill vara med i allt det här. önskar att jag ändå ville bort härifrån men jag orkar inte, ser väl ingen anledning längre.