Först och främst är det här inlägget för mig själv, men i andra hand till alla som aldrig kommer att förstå (typ min egen älskade mamma, love you ändå). Att jag och natten är bästa vänner, sedan länge, och att det mycket rimligt kommer förbli så. Kanske mest för att jag är så jävla less på att ständigt försvara detta ämne.

 

Varenda människa sover i genomsnitt 8 timmar per natt. Det är det som är standard, att de flesta känner sig trötta efter 16 vakna timmar om dygnet. Då har de förmodligen hunnit jobba, umgås med familj och vänner, ätit några mål mat och så vidare. Men ärligt talat, långt ifrån alla funkar så och det kan göra det sjukt krångligt att leva efter en "dygnsrytm" som inte är ens egen. 

 

Så rent ut sagt: jag har grova sömnproblem. Inte som har med min mentala hälsa att göra, utöver att det gör sig mer bemärkt under sämre perioder (såklart). Men jag har provat allt som någon någonsin kan komma med förslag till: kamomillte, varm mjölk (med och utan honung), att sluta dricka kaffe, sluta dricka överhuvudtaget, och så vidare. Har provat 4 olika receptbelagda sömntabletter utan något vidare resultat utöver de knäppa biverkningarna jag alltid lyckas få. Inget att ifrågasätta där alltså, tack på förhand.

 

En grej bara: ni vet förmodligen någon gång ni legat vaken till 04.30 och ni vet att ni ska upp vid 08.00 och får lite smått panik för att ni inte somnat ännu? Ja, jag kan iallafall lova er att man kommer över den paniken efter ett tag. Iallafall efter ett helt liv med sömnsvårigheter, om jag ska utgå ifrån mig själv (om man ska försöka lyfta fram en fördel i allt detta så är det väl att paniken över att inte kunna somna upphör till slut och övergår till en acceptans att man kanske kommer somna, eller kanske inte).

 

-Men det är ju bara att lägga huvudet på kudden och blunda! Ibland tar det ett tag! Försök bara!

-Ja, fast jag la huvudet på kudden 23.09 och jag låg kvar där till klockan 07.03 då jag gick upp och gjorde kaffe. Det är alltså ca 8 timmar som jag stirrat i taket och funderat på livet. Varsågod för morgonkaffet.

//riktig konversation. 

 

Grejen är att det är ett attribut (psykisk ohälsa?) som ofta gör väldigt ont. Vem fan är ens dålig på att sova? Jo, väldigt många. Bland annat jag. Och när människor förlöjligar det som om det vore ingenting känns det ofta som ett personligt påhopp, även fast iallafall jag vet att det är för att de inte förstår. Det spelar liksom sällan någon roll även om man drar till med något (så sjukt!) som att man sovit 5 timmar de senaste 7 dagarna så är det "inte så konstigt med tanke på hur mycket kaffe man druckit!". Nä, snälla håll käften, du förstår inte.

 

Men ja, jag måste erkänna att det är sjukt svårt att förklara för de flesta. Men om någon med någorlunda "normala" sömnvanor tänker sig att en dag går de upp och jobbar kl 07 som vanligt men ska gå och lägga sig kl 22.00 för då är det "natt" och DÅ SKA MAN SOVA även fast ens kropp vill vara vaken tills minst 07.00 nästa dag.

 

Ah, det är ju ganska tydligt att det inte funkar i längden. Men oavsett hur många timmar det än tar så blir människor trötta till slut, och en otrolig fördel som JAG haft förmånen att få i detta sammanhang är att jag inte behöver sova så mycket för att fungera som vanligt. Att vara vaken i 48 timmar i sträck har väl sällan varit fantastiskt men aldrig omöjligt för min stackars lilla kropp. Så på grund av det har jag (oftast) kunnat levat ett ganska normalt liv, gått i skola och haft ett socialt liv på sidan om. Där blev det mest rimliga för mig att sova varannan natt och sova middag ibland när jag behövde. Och vad alla "hälsogurus" än har att säga om det så var det det mest rimliga min kropp upplevt - att ha en ~helt fuckad dygnsrytm~. 

 

Nåväl, grejen är att det här är ett folkhälsoproblem som jag är så förbannat less på att försvara för min egen del. Jag tar inga diskussioner längre för jag antar att folk inte kommer förstå, men jag önskar av hela mitt hjärta att ingen någonsin behöver lida av svårigheter att sova. Om ni känner någon som gör det, så för guds skull: låt det ALDRIG verka som att det är deras fel. Precis som med psykisk ohälsa så är det aldrig någon som valt det, oavsett orsak. 

 

Klockan 07.34 säger jag godnatt och hoppas att jag somnar innan de kommande 3 timmarna iallafall.

 

Och miljarder med cred till mina allra närmaste som till slut, även efter många år, fattat detta <3

Jag har aldrig varit rädd för att gå hem ensam på kvällarna. Sedan de tider då ens föräldrar skjutsade hem ens vänner var jag alltid den som insisterade på att gå hem. Jag älskade att promenera och gärna i stadens mörker då jag var den enda som är vaken. Jag är väl vad man kan säga van sedan längesen att vara vaken sent på natten, och iallafall då älskade jag känslan av att vara den enda vakna människan i världen. Typ. 

 

Jag vet en natt då jag promenerat hem från en kompis och dagen efter läste om ett skottdrama samma natt på en tvärgata till den jag gått på, och då var det mest "en cool grej" och inte något skrämmande alls. Bergnäset där jag växte upp på var en otroligt säker plats, och jag och mina barndomsvänner var fruktansvärt skonade från allt obehagligt som än hände i våran stad, och ja, resten av världen.

 

Efter tre fruktansvärda men minnesfulla år på gymnasiet fick även jag ta studenten. I mitten av sommaren bestämde jag mig väldigt plötsligt för att flytta till Barcelona för att plugga spanska, och sagt och gjort. 

 

En en av mina första utekvällar i Barcelona; en av mina nyblivna vänner tar taxi hem medan jag insisterar på att gå - det är ju inte ens långt! Möter en kille på vägen som jag småpratar lite med, på min då väldigt begränsade spanska, och han erbjuder mig skjuts hem på sin motorcykel vilket jag avböjer och vi säger hejdå för att aldrig ses igen.

 

Ett par veckor senare är jag på väg hem från stranden mitt i natten, vi har alltså varit på en av strandklubbarna och de vänner jag är med ska åt ett annat håll med taxi och jag säger att jag ska ta nattbussen hem. Det gör jag dock inte. Jag orkar inte vänta på någon jävla buss utan bestämmer mig för att gå hem. SÅ långt är det ju faktiskt inte, kanske 25 minuters promenad.

 

Jag går efter en tom gata utan att möta en enda människa, lyssnar på musik och röker en cigg. Och så plötsligt vaknar jag till av mitt eget skrik - som en reflex -, och jag vet inget annat än att jag är beredd på att slåss. Även fast jag inte kan slåss. Killen som har tagit tag mellan mina ben bakifrån, ser mig i ögonen och vänder sig om och springer. Jag står kvar mållös. Vad ska jag göra? Jag ropar "fuck off you idiot!" efter honom och står fortfarande kvar och stirrar. Efter att han har försvunnit börjar jag gå igen och det slår mig inte förrän efter ett 50-tal meter att jag faktiskt måste ringa polisen.

 

Polisen är världens bästa, och jag får åka med i civilpolisbilen och förklara allt för dem. Det enda jag kan tänka på är "tänk om han våldtar någon annan tjej i en gränd just nu och jag kunde ha stoppat honom". Att han kunde ha gjort vad fan han ville med mig på en tom gata är egentligen ingenting jag vågar tänka på, men det är den obehagliga sanningen. 

 

Allting slutar hursomhelst med att jag får lämna mina uppgifter till polisen och de skjutsar hem mig till där jag bor. Jag har inte hört något sedan dess och jag hoppas innerligt att inget hänt sedan dess. Tänker hursomhelst inte mer på det, iallafall inte efter att jag vaknar med mardrömmar att jag blir våldtagen på samma gata ett flertal nätter efteråt.

 

Hemma i Luleå över jul och nyår. Är på en bar och höjer mitt glas för att skåla med mina vänner, samtidigt som någon tar tag i min rumpa. Hinner inte ens vända mig om för att se vem personen är innan han försvinner i havet av människor. En så enkel liten grej - bara att en människa kan ta på min rumpa utan att det skulle vara en grej ens. Bara för att den personen ville. Berättar för en manlig vän vad som just hände och han utbrister "Va?! Händer sånt fortfarande?!". Han är chockad. Jag förklarar att man inte ens blir förvånad längre, speciellt efter att ha jobbat i restaurangbranschen ett antal år. Berättar en sån grej att en gäst på mitt gamla jobb en gång tog mig på mina privata delar, varpå alla mina manliga kollegor blev helt galna och insisterade på att slänga ut mannen, mitt under middagen. Mitt i all förödmjukelse kände jag mig så stolt över "mina grabbar" (älskar er). Min manliga vän är fortfarande chockad, men det är inget han borde vara egentligen. För det är verkligen inget ovanligt, och långt ifrån första gången för mig iallafall. 

 

Är tillbaka i Barcelona. Är ute med några killkompisar och träffar ett fotbollslag från nederländerna, en kille där är verkligen jättegullig och trevlig och vi pratar hela kvällen. Följer med till deras hotell för att efterfesta när en av killarna i laget tar mig på rumpan varpå jag slår han i ansiktet. Han verkar dock inte se något problem med det utan gör det igen. Och igen. De andra killarna i laget förstår min ilska och slänger ut denna vidriga människa från hotellet. Men aldrig i livet att jag spenderar en enda minut till som detta "offer" jag nu blivit. Lämnar hotellet utan att ens säga hejdå till den trevliga killen jag träffat tidigare, bara jag kommer härifrån och hem till min säng där ingen jävel kan ta mig på röven och tro att den kan göra vafan den vill med mig bara för att jag råkar vara kvinna. 

 

Sitter hemma i mitt rum i Barcelona. Reflekterar över hur lycklig jag är över att "inget" någonsin hänt mig. Men ursäkta va, "inget"? Att jag, trots hur "kaxig" jag alltid varit, måste kolla några gånger bakom axeln när jag går de 200 metrarna hem från tunnelbanan. Att jag som servitris/bartender bara kan hoppas att ingen tar mig på rumpan ikväll. Att jag hoppas att jag inte blir våldtagen någon gång när jag går hem sent på kvällen. Att jag undviker att möta mäns blickar på gatan, för att det känns som att de stirrar på mig som en måltid. För att killar busvisslar efter en till och med när man kommer från ett hårt träningspass och man känner sig äckligast i världen. 

 

Det här är den lyckliga historien om en tjej som aldrig blev våldtagen, sexuellt utnyttjad eller liknande. Men att vara sedd som ett objekt, nedvärderad och "hjälplös" är nog känslor man bara kan hoppas att man kommer över. Men jag vägrar fan att vara rädd. 

den där hopplösheten när man inser att ingenting blev som det skulle men precis som man hela tiden trodde. tre år äldre, med mer kunskap och erfarenheter att stoltsera med, men jag vet inte om det är så mycket bättre ändå. kanske inte alls. ofta känns det som att mitt gamla jag är inneboende i mitt huvud och äntligen ser en chans till frihet, men det är ju bara svammel egentligen. "jag var faktiskt inte alltid så här", är förvisso sant men det spelar väl ingen roll nu. drömmar och framtidsplaner har tagit mig långt härifrån men inställningen har bara varit att överleva de här åren, kanske därför denna påsmygande uppgivenhet när det faktiskt närmar sig. 

relationer som inte betyder något, sömnpiller som inte hjälper, upplevelser som inte befäster något värde, ja ibland tror man ju att det här är illusioner i något parallellt universum. och jag går på något sätt och väntar på min dödsdom.

det här har aldrig varit mitt hem och jag hoppas att jag aldrig återvänder hit

 

kokar te mitt i natten och fryser så outhärdigt i mitt pyttelilla rum i en lägenhet där jag egentligen aldrig trivts i. läste sandra beijers blogg och fick för mig att jag ville skrivit något igen, bara få ut några ord om allting och ingenting och vara nöjd över det. men jag skriver inte längre, jag målar inte, tar inga bilder, jag sjunger knappt längre och drömmer inte om framtiden. bara mardömmar på nätterna, de nätter jag faktiskt sover. men allting rullar på i vanlig ordning, men jag fäster inget engagemang kring något egentligen. likgiltighet kännetecknar denna höst, en oerhört skön känsla och samtidigt så tragisk. betraktar mig själv i spegeln, genom mina bruna färglinser som jag haft i ett år nu, tänker att allt ändå är fejk och att jag inte vill vara med i allt det här. önskar att jag ändå ville bort härifrån men jag orkar inte, ser väl ingen anledning längre.