är förbryllad över hur många människor man möter som går med blicken i marken, förbryllad över att det finns så himla många sätt att må dåligt på, och över att bara allmän glädje är något så ovanligt. en desperat känsla av hjälplöshet när något har gått för långt för längesen och när folk i ens närhet inte mår bra alls. om saker man vet att man aldrig kan förstå hur man än försöker. blir nedstämd av att så många verkar ha så mycket hat och ilska mot omvärlden inom sig och undrar hur det blev så? man blir inte ett dugg klokare av att tänka för mycket vill jag lova.
oh man is a giddy thing