det känns nästan som att nånting dör innuti en när man sitter på en tom buss en tisdagskväll och lyssnar på samma nätter väntar alla och man vet att man kan texten och varenda litet bakgrundsljud utantill, kliver av bussen och ser varje stjärna även fast månen gömmer sig bakom några moln och undrar varför sådana syner aldrig går att fånga på bild, snubblar till på en kvist och konstaterar att det är vad man gör genom livet, snubblar.