lyssnar på tallest man on earth och plötsligt känns allt lika tråkigt som förra året den här månaden fast det är det inte egentligen. skoldagar till 17 tar död på en, hinner inte ens sova middag och så måste man plugga och tvätta hela natten. och egentligen har man ingenting att klaga över, absolut ingenting för jag lever och har det bra och tycker om mitt liv. radikala händelser får en att inse det, tänker mycket på er båda även fast jag inte kände någon av er bra eller alls. känner för er alla nära och kära som sörjer, verkligen. har inget mer att säga tror jag, slutar här.