den där hopplösheten när man inser att ingenting blev som det skulle men precis som man hela tiden trodde. tre år äldre, med mer kunskap och erfarenheter att stoltsera med, men jag vet inte om det är så mycket bättre ändå. kanske inte alls. ofta känns det som att mitt gamla jag är inneboende i mitt huvud och äntligen ser en chans till frihet, men det är ju bara svammel egentligen. "jag var faktiskt inte alltid så här", är förvisso sant men det spelar väl ingen roll nu. drömmar och framtidsplaner har tagit mig långt härifrån men inställningen har bara varit att överleva de här åren, kanske därför denna påsmygande uppgivenhet när det faktiskt närmar sig. 

relationer som inte betyder något, sömnpiller som inte hjälper, upplevelser som inte befäster något värde, ja ibland tror man ju att det här är illusioner i något parallellt universum. och jag går på något sätt och väntar på min dödsdom.

det här har aldrig varit mitt hem och jag hoppas att jag aldrig återvänder hit