Jag har aldrig varit rädd för att gå hem ensam på kvällarna. Sedan de tider då ens föräldrar skjutsade hem ens vänner var jag alltid den som insisterade på att gå hem. Jag älskade att promenera och gärna i stadens mörker då jag var den enda som är vaken. Jag är väl vad man kan säga van sedan längesen att vara vaken sent på natten, och iallafall då älskade jag känslan av att vara den enda vakna människan i världen. Typ. 

 

Jag vet en natt då jag promenerat hem från en kompis och dagen efter läste om ett skottdrama samma natt på en tvärgata till den jag gått på, och då var det mest "en cool grej" och inte något skrämmande alls. Bergnäset där jag växte upp på var en otroligt säker plats, och jag och mina barndomsvänner var fruktansvärt skonade från allt obehagligt som än hände i våran stad, och ja, resten av världen.

 

Efter tre fruktansvärda men minnesfulla år på gymnasiet fick även jag ta studenten. I mitten av sommaren bestämde jag mig väldigt plötsligt för att flytta till Barcelona för att plugga spanska, och sagt och gjort. 

 

En en av mina första utekvällar i Barcelona; en av mina nyblivna vänner tar taxi hem medan jag insisterar på att gå - det är ju inte ens långt! Möter en kille på vägen som jag småpratar lite med, på min då väldigt begränsade spanska, och han erbjuder mig skjuts hem på sin motorcykel vilket jag avböjer och vi säger hejdå för att aldrig ses igen.

 

Ett par veckor senare är jag på väg hem från stranden mitt i natten, vi har alltså varit på en av strandklubbarna och de vänner jag är med ska åt ett annat håll med taxi och jag säger att jag ska ta nattbussen hem. Det gör jag dock inte. Jag orkar inte vänta på någon jävla buss utan bestämmer mig för att gå hem. SÅ långt är det ju faktiskt inte, kanske 25 minuters promenad.

 

Jag går efter en tom gata utan att möta en enda människa, lyssnar på musik och röker en cigg. Och så plötsligt vaknar jag till av mitt eget skrik - som en reflex -, och jag vet inget annat än att jag är beredd på att slåss. Även fast jag inte kan slåss. Killen som har tagit tag mellan mina ben bakifrån, ser mig i ögonen och vänder sig om och springer. Jag står kvar mållös. Vad ska jag göra? Jag ropar "fuck off you idiot!" efter honom och står fortfarande kvar och stirrar. Efter att han har försvunnit börjar jag gå igen och det slår mig inte förrän efter ett 50-tal meter att jag faktiskt måste ringa polisen.

 

Polisen är världens bästa, och jag får åka med i civilpolisbilen och förklara allt för dem. Det enda jag kan tänka på är "tänk om han våldtar någon annan tjej i en gränd just nu och jag kunde ha stoppat honom". Att han kunde ha gjort vad fan han ville med mig på en tom gata är egentligen ingenting jag vågar tänka på, men det är den obehagliga sanningen. 

 

Allting slutar hursomhelst med att jag får lämna mina uppgifter till polisen och de skjutsar hem mig till där jag bor. Jag har inte hört något sedan dess och jag hoppas innerligt att inget hänt sedan dess. Tänker hursomhelst inte mer på det, iallafall inte efter att jag vaknar med mardrömmar att jag blir våldtagen på samma gata ett flertal nätter efteråt.

 

Hemma i Luleå över jul och nyår. Är på en bar och höjer mitt glas för att skåla med mina vänner, samtidigt som någon tar tag i min rumpa. Hinner inte ens vända mig om för att se vem personen är innan han försvinner i havet av människor. En så enkel liten grej - bara att en människa kan ta på min rumpa utan att det skulle vara en grej ens. Bara för att den personen ville. Berättar för en manlig vän vad som just hände och han utbrister "Va?! Händer sånt fortfarande?!". Han är chockad. Jag förklarar att man inte ens blir förvånad längre, speciellt efter att ha jobbat i restaurangbranschen ett antal år. Berättar en sån grej att en gäst på mitt gamla jobb en gång tog mig på mina privata delar, varpå alla mina manliga kollegor blev helt galna och insisterade på att slänga ut mannen, mitt under middagen. Mitt i all förödmjukelse kände jag mig så stolt över "mina grabbar" (älskar er). Min manliga vän är fortfarande chockad, men det är inget han borde vara egentligen. För det är verkligen inget ovanligt, och långt ifrån första gången för mig iallafall. 

 

Är tillbaka i Barcelona. Är ute med några killkompisar och träffar ett fotbollslag från nederländerna, en kille där är verkligen jättegullig och trevlig och vi pratar hela kvällen. Följer med till deras hotell för att efterfesta när en av killarna i laget tar mig på rumpan varpå jag slår han i ansiktet. Han verkar dock inte se något problem med det utan gör det igen. Och igen. De andra killarna i laget förstår min ilska och slänger ut denna vidriga människa från hotellet. Men aldrig i livet att jag spenderar en enda minut till som detta "offer" jag nu blivit. Lämnar hotellet utan att ens säga hejdå till den trevliga killen jag träffat tidigare, bara jag kommer härifrån och hem till min säng där ingen jävel kan ta mig på röven och tro att den kan göra vafan den vill med mig bara för att jag råkar vara kvinna. 

 

Sitter hemma i mitt rum i Barcelona. Reflekterar över hur lycklig jag är över att "inget" någonsin hänt mig. Men ursäkta va, "inget"? Att jag, trots hur "kaxig" jag alltid varit, måste kolla några gånger bakom axeln när jag går de 200 metrarna hem från tunnelbanan. Att jag som servitris/bartender bara kan hoppas att ingen tar mig på rumpan ikväll. Att jag hoppas att jag inte blir våldtagen någon gång när jag går hem sent på kvällen. Att jag undviker att möta mäns blickar på gatan, för att det känns som att de stirrar på mig som en måltid. För att killar busvisslar efter en till och med när man kommer från ett hårt träningspass och man känner sig äckligast i världen. 

 

Det här är den lyckliga historien om en tjej som aldrig blev våldtagen, sexuellt utnyttjad eller liknande. Men att vara sedd som ett objekt, nedvärderad och "hjälplös" är nog känslor man bara kan hoppas att man kommer över. Men jag vägrar fan att vara rädd.