Först och främst är det här inlägget för mig själv, men i andra hand till alla som aldrig kommer att förstå (typ min egen älskade mamma, love you ändå). Att jag och natten är bästa vänner, sedan länge, och att det mycket rimligt kommer förbli så. Kanske mest för att jag är så jävla less på att ständigt försvara detta ämne.

 

Varenda människa sover i genomsnitt 8 timmar per natt. Det är det som är standard, att de flesta känner sig trötta efter 16 vakna timmar om dygnet. Då har de förmodligen hunnit jobba, umgås med familj och vänner, ätit några mål mat och så vidare. Men ärligt talat, långt ifrån alla funkar så och det kan göra det sjukt krångligt att leva efter en "dygnsrytm" som inte är ens egen. 

 

Så rent ut sagt: jag har grova sömnproblem. Inte som har med min mentala hälsa att göra, utöver att det gör sig mer bemärkt under sämre perioder (såklart). Men jag har provat allt som någon någonsin kan komma med förslag till: kamomillte, varm mjölk (med och utan honung), att sluta dricka kaffe, sluta dricka överhuvudtaget, och så vidare. Har provat 4 olika receptbelagda sömntabletter utan något vidare resultat utöver de knäppa biverkningarna jag alltid lyckas få. Inget att ifrågasätta där alltså, tack på förhand.

 

En grej bara: ni vet förmodligen någon gång ni legat vaken till 04.30 och ni vet att ni ska upp vid 08.00 och får lite smått panik för att ni inte somnat ännu? Ja, jag kan iallafall lova er att man kommer över den paniken efter ett tag. Iallafall efter ett helt liv med sömnsvårigheter, om jag ska utgå ifrån mig själv (om man ska försöka lyfta fram en fördel i allt detta så är det väl att paniken över att inte kunna somna upphör till slut och övergår till en acceptans att man kanske kommer somna, eller kanske inte).

 

-Men det är ju bara att lägga huvudet på kudden och blunda! Ibland tar det ett tag! Försök bara!

-Ja, fast jag la huvudet på kudden 23.09 och jag låg kvar där till klockan 07.03 då jag gick upp och gjorde kaffe. Det är alltså ca 8 timmar som jag stirrat i taket och funderat på livet. Varsågod för morgonkaffet.

//riktig konversation. 

 

Grejen är att det är ett attribut (psykisk ohälsa?) som ofta gör väldigt ont. Vem fan är ens dålig på att sova? Jo, väldigt många. Bland annat jag. Och när människor förlöjligar det som om det vore ingenting känns det ofta som ett personligt påhopp, även fast iallafall jag vet att det är för att de inte förstår. Det spelar liksom sällan någon roll även om man drar till med något (så sjukt!) som att man sovit 5 timmar de senaste 7 dagarna så är det "inte så konstigt med tanke på hur mycket kaffe man druckit!". Nä, snälla håll käften, du förstår inte.

 

Men ja, jag måste erkänna att det är sjukt svårt att förklara för de flesta. Men om någon med någorlunda "normala" sömnvanor tänker sig att en dag går de upp och jobbar kl 07 som vanligt men ska gå och lägga sig kl 22.00 för då är det "natt" och DÅ SKA MAN SOVA även fast ens kropp vill vara vaken tills minst 07.00 nästa dag.

 

Ah, det är ju ganska tydligt att det inte funkar i längden. Men oavsett hur många timmar det än tar så blir människor trötta till slut, och en otrolig fördel som JAG haft förmånen att få i detta sammanhang är att jag inte behöver sova så mycket för att fungera som vanligt. Att vara vaken i 48 timmar i sträck har väl sällan varit fantastiskt men aldrig omöjligt för min stackars lilla kropp. Så på grund av det har jag (oftast) kunnat levat ett ganska normalt liv, gått i skola och haft ett socialt liv på sidan om. Där blev det mest rimliga för mig att sova varannan natt och sova middag ibland när jag behövde. Och vad alla "hälsogurus" än har att säga om det så var det det mest rimliga min kropp upplevt - att ha en ~helt fuckad dygnsrytm~. 

 

Nåväl, grejen är att det här är ett folkhälsoproblem som jag är så förbannat less på att försvara för min egen del. Jag tar inga diskussioner längre för jag antar att folk inte kommer förstå, men jag önskar av hela mitt hjärta att ingen någonsin behöver lida av svårigheter att sova. Om ni känner någon som gör det, så för guds skull: låt det ALDRIG verka som att det är deras fel. Precis som med psykisk ohälsa så är det aldrig någon som valt det, oavsett orsak. 

 

Klockan 07.34 säger jag godnatt och hoppas att jag somnar innan de kommande 3 timmarna iallafall.

 

Och miljarder med cred till mina allra närmaste som till slut, även efter många år, fattat detta <3